Tänkvärt

Är det något jag kämpar med varje dag så är det att accepptera mig själv och hur jag ser ut. Har ofta panik över om jag inte hunnit träna eller ätit något som jag inte borde. Mår dåligt över att jag väger lite för mycket och att jag inte har den kropp jag vill, den jag hade i tjugoårs åldern. Det här är fruktansvärt jobbigt och jag önskar verkligen att jag kunde höra vad G säger när han säger att jag är jätte vacker och att jag inte behöver gå ner i vikt och att han vill ha mig som jag är nu. Jag vet att jag är stark och hälsosam och att den kropp jag har nu är den bästa jag kan ha nu, med familj, skola, hem, hundar plus att jag fortfarande återhämtar mig efter stroken. Ja ni hör ju själv, varför kan jag inte få in det i min tjocka skalle?? Men jag jobbar på det och jag hoppas att jag snart kan ha en mer avslappnad attityd gentemot träning och mat :-)

Läste detta på denna blogg http://www.ptfia.se/ Helt klart tänkvärt!


Jag måste bara säga att det är något som
håller på att hända i världen och det tar musten ur mig.
Sedan jag började jobba som PT så har arbetet blivit enormt mycket mer
ansträngande och instensivt i det att människor är så enormt
uppskrämda i precis allt som handlar om mat och träning.
Det är panik över kolhydrater, det är två-tre timmars pass på gymmet,
det är äta så lite som möjligt, vilja träna triceps på onsdagar
när målet är att gå ner i vikt för att ”man ska träna så”
och det är ännu mer panik över kolhydrater.
Det är ätardagar, det är proteinbombar, det är proteinpulver, proteinmjölk,
det är keso fem gånger om dagen och det är gråt och
stress över att ha missat ett träningspass.
Det är allt fokus på målet, ingen lever i nuet, det är hets över gram
på vågen och det är jubel över att bara ha ätit tusen kalorier på en dag.
Det är instagramkonton med ”fitinspo” och magrutor i varje mediakanal,
det är träna för att bli smal och träna tungt och hårt och det är dieter och
önskan om deff från vanliga människor.
Det är helt jävla galet och jag blir helt utmattad.
Vad hände med världen?
När blev det fitness och extremsport att försöka leva hälosamt?
När blev det en tumstock för precis alla som vill träna?

Vi har pulsklockor, jagar tider på milen, mäter våra resultat, lindar måttband kring kroppen, går upp i ottan för PW tills skosulorna brinner, blänger på kalorimätaren på konditionsmaskinen, provar smaljeansen, äter mat, väger mat, räknar mat, hatar mat, drömmer om framtida resultat, blir frustrerad över att framtida resultat inte kommer idag eller helst igår, tar i mer för att förbränna mer, skyndar till nästa pass, nästa klass, tittar på folks muskler, provar egen biceps, mäter, springer, rusar och mäter.

Självklart är det både bra och effektivt att mäta sin träning och få
motivation genom resultaten och allt det där.

Men när tränade vi för känslan sist?

Känslan av att gå på ett spontant danspass och skaka rompa för att det är roligt och härligt?

Skrattade oss genom en löptur i skogen, njöt av att solen strålade dig i pannan eller stannade upp mitt i en serie benböj för att fånga ögonblicket där du kände dig så jävla stark.

När tänkte vi att vi tränar inte för något annat än att det får oss att må så enormt bra.
Att det gör oss pigga och frisk och det är det viktigaste.

När sprang vi lite långsammare för att det var så härligt väder att det var viktigare att njuta av stunden än att pressa sig till ett nytt personbästa.

Ibland behöver vi pausa från jakten på resultat och förbättring, ta av oss pulsklockan och träna för känslorna.

,. för endorfinerna, för självkänslan, för dig själv.